En kort betraktelse kring ordet "helt"

Räkna antalet gånger personer i din omgivning använder ordet "helt" nästa gång du snackar med någon (eller kanske ännu hellre när du lyssnar). Det är helt sjukt vad folk använder det ordet ofta. Men vad som får mig att skriva denna post är inte att folk använder ordet i sig, för det är helt klart ett bra ord. Det som stör mig (å jisses vad jag kan störa mig på onödiga och triviala saker) är att folk använder det helt "fel".

Helt är ett mått som är binärt. Alltså svart eller vitt. Av eller på. Någonting kan kännas allt från "helt fel" till "helt rätt". Dvs ytterligheterna på rätthetskänsleskalan. Ett bättre exempel (det förra var verkligen dåligt) är att en katt kan vara "helt kolsvart" eller "helt kritvit", men en katt kan däremot inte vara "helt mörk". För "mörk" är ju en del av skalan och väldigt löst definierat mått på mängden ljus.

En enkel regel (jag väntar bara på undantaget som jag säkerligen själv kommer komma på nu. *Sten i glashus, sten i glashus*) är att det inte går att sätta grader på ytterligheterna, dvs det kan inte vara "jävligt kolsvart" eller "lite kolsvart" eftersom det första är en tautologi (dvs: kaka på tårta) och det andra är en självklar sanning som "ogift ungkarl".

Samuels lista på störiga uttryck med "helt":
• "Helt dum" - nä, inte helt smart att säga
• "Helt dryg" - helt fel!
• "Helt trött" - 'helt slut' går jag med på, men trött kan man vara i så varierande mängd.

Jag har för övrigt använt uttrycket 18 gånger i texten ovan. Och har du inte märkt det så är du förmodligast (den braiga/roliga varianten av "troligtvis". Ja... lite roar små) en "helt-missbrukare" själv!

Jag är helt medveten om hur många uttryck som jag använder och som enligt mina regler är helt fel. Men det hade jag ju inte märkt om jag inte skrivit det här utlägget... Så håll tyst! ;)